Ruben Östlund, den f.d. off pist-åkaren från Styrsö, har med sin senaste film visat hur krokodiltårar kan fungera och inte fungera. Filmen tar även upp människans, eller åtminstone de svenska männens, förmåga att vägra se verkligheten så som den är.
Ruben Östlund är en regissör som vid det här laget är van vid att väcka debatt. Men debatten kring hans senaste alster, Turist, skiljer sig en hel del från den debatt som omgärdade hans förra film, Play. Handlingen i den nya filmen är i korthet följande: äkta makarna Tomas och Ebba befinner sig tillsammans med sina barn i Alperna, där de råkar ut för en lavin. Det är åtminstone vad Tomas tror. När en lavin ser ut att vara på väg mot uteserveringen där de sitter lägger Tomas benen på ryggen, och överger makan och barnen. Men lavinen når inte fram till uteserveringen; alla klarar sig. Alla utom Tomas, som nu har visat den yttersta formen av feghet.
Den onödige mannen
Så vad ska Tomas göra för att återfå omgivningens respekt? Det är vad resten av filmen handlar om, och det ska vi inte återge här. Däremot ska vi diskutera en intressant dimension av filmen, som troligen kommer att behandlas i många olika sammanhang den närmaste tiden.
Alla vet att det är svårt att släppa taget, men det gäller inte bara kärleksrelationer. Det kan vara minst lika svårt att släppa taget om bilden av sig själv, både den bild man själv har, och den bild som man tror att andra har. Det är detta som Turist till stor del handlar om. Tomas förnekar att han flydde från platsen. När detta inte fungerar tar han till krokodiltårarna. För att familjen ska kunna återförenas måste Ebba återupprätta Tomas som Patriarken med stort P. Vill hon göra det? Och varför i så fall? Är äktenskapet ens värt att rädda över huvud taget? Filmen presenterar sina svar på dessa frågor, men de kommer att diskuteras även i andra fora, var så säkra.
Alla är dock inte imponerade av filmen. Svenska Dagbladets recensent gav filmen betyget fyra, vilket motsvarar de flesta andra tidningars treor. Enligt recensionen är det mycket i familjens inre liv som Östlund lämnar outforskat, men det kanske är just det som är meningen.