Ni har träffats ett tag. Det är trevligt. Ni tycker om varandra. Så långt är allt självklart. Och ni ses minst en gång i veckan, ibland till och med upp till tre gånger i veckan. Varje gång är det bra. Mysigt, härligt. Pirr i magen. Fjärilarna har helt klart kommit på besök, och även om dessa känslor är varma, kommer de också med en hel del rädsla.
För när är det egentligen dags att ta steget från att vara någonting, till att faktiskt vara ihop? Och vems ansvar är det att ta upp frågan? Är det mannen, för att han historiskt sett ska uppvakta kvinnan? Eller är det kvinnan, för att det är hon som har den största kontakten med sina känslor? Eller är det ingen som ska ta upp det? Ska det kanske bara ske? Kanske är det rätt att låta känslorna följa med i strömmen, utan att låta tankarna störa. För är det verkligen viktigt med en titel? Är det viktigt att säga att man har ett förhållande? Antagligen inte.
Det är många frågor när det kommer till kärlek, och som mest komplicerat är det nog i början – just för att det är så skört. Båda parter är rädda för att visa för mycket, och för att visa för lite. Man kan inte säkert veta vad den andra känner, och för att inte avslöja sina egna känslor håller en inne med tankarna som flyger i huvudet. Man lever på hoppet om att den andra personen i sig känner likadant, och samtidigt som man hoppas på det bästa – förväntar man sig det värsta. Det är en helt klart svår ekvation att räkna ut, men du ska se att när du minst anar det, kommer ni att falla in tillsammans i en relation. Och ni kommer då kunna säga att ja, vi är ihop.
